j

de tog mig 2 år att komma ur mönstret du placerade mig i.
allt som hände tog min ork och förde den långt bort, har fortfarande inte hittat den.
och nu är dagen eller rättare sagt dagarna här. dom där dagarna som gör mig livrädd.
jag har släppt taget och ska nu vara ensam. den känslan är helt hemsk. Kan ni tänka er, att efter alltid haft en slags 'trygghet'' under 2 år så ska ni nu stå själva. jag tappar orden, jag kan inte sätta ord på känslan, men allt känns tomt och ensamt på ngt vis.
Jag skulle just nu bara behövt någon som höll om mig & sa hur bra allt kommer bli. de kommer fixa sig, tillsut i alla fall..

jävla bajs..